Ryttarens sits och hjälper.

Lodrät sits

Vid lodrät sits ska man kunna dra en rak linje från ryttarens axel, genom höften och ner till hälen.

Blicken ska vara riktad framåt i den riktning man ska rida. Sitter man och tittar ner på sina händer när man rider så får man inte den rätta kraften för att kunna inverka rätt med sätet (=rumpan).

Ryggen ska vara rak, men det får inte bli så att man sitter och spänner sig för att anstränga sig att sitta helt rakt.

Tårna ska vara riktade framåt, man ska inte rida som ”Charlie Chaplin”. Hälarna ska vara sänkta så att tårna pekar uppåt. Skänkelns inverkan blir inte lika tydlig om man sänker tårna.

Armarna ska böjas i armvecken så att underarmen blir som en förlängning av tygeln. Sitter man med raka armar blir man stel i armar och handleder. Tygeln ska löpa mellan lill- och ringfingret och gå upp och mellan tummen och pekfingret. Håll alltid tummarna uppåt, man ska inte ha en handställning som om man höll i ett cykelstyre.

Lätt sits

När man skall rida över bommar, hinder, vid klättring, i djup snö m.m. använder man fältsits eller lättsits. Lätt sits kallas även för trepunktssits medan fältsits kallas för tvåpunktssits. I tvåpunktssits har rumpan ingen kontakt med sadeln men i trepunktssits har rumpan en lätt kontakt med sadeln.
I tvåpunktsits har man två kontaktpunkter – fötterna, medan i trepunktsits har man tre kontaktpunkter – fötterna och rumpan. Dessa sitsar använder man för att underlätta för hästen att arbeta med rygg och för att ryttaren ska kunna följa med i hästens rörelser på ett mjukt sätt.

Axel, knä och tå skall vara i en lodrät linje över varandra.
Res sätet något ur sadeln.
Trampa ner hälarna för att få bättre balans.
Korta tyglarna (för fram händerna något mot öronen)

För att kunna stå i lätt sits måste man korta stiglädren minst 2 hål i förhållande till lodräta sitsen.

Ryttarens hjälper.

Då du rider kommunicerar du med hästen genom att använda din kropp. Man använder främst sina händer, ben och kroppsvikten - men också röster och ibland ett spö eller sporrar. Dessa kallas ryttarens hjälper, de hjälper till så att ryttaren och hästen förstår varandra. Med tiden lär du dig att anpassa hjälpernas styrka.

Hur används hjälperna?

Det finns tygelhjälper, skänkelhjälper och vikthjälper. De används aldrig helt oberoende av varandra, utan är endast effektiva om de får samverka. När ryttaren exempelvis tar ett tygeltag utan att understödja detta med skänkel- eller vikthjälper förstår inte hästen vad den ska göra.

Tygelhjälper

De hjälper som verkar genom tyglarna och bettet kallas tygelhjälper. De ges antingen med en hand eller båda händerna samtidigt. Men när man ger en tygelhjälp med en hand samverkar givetvis den andra handen i rörelsen. Man skiljer mellan förhållande och ledande tygelhjälper. Sträva alltid efter att ha en mjuk förbindelse med hästens mun, tyglarna skall "kännas som silkestrådar i dina händer". Tummarna ska vara uppåt, då ska inte ha dina händer som om du höll i ett cykelstyre.

Tygelhjälper används för att:

vända, genom att ta en förhållning med ena tygeln och ge efter en aning med den andra.
göra halt, genom en förhållning på båda tyglarna.
ändra tempot.
påverka hästens ställning och böjning.

Ryttarens händer måste vara:

Mjuka.
Fria, kunna ändra plats efter behov.
Stadiga, lagom kontakt med hästens mun utan att glappa.
Känsliga, kunna känna även det lättaste stödet.
Följsamma så att du aldrig "låser fast handen".
Handen skall följa hästhuvudets naturliga rörelser.

Uppgift:

Förhållande = bromsar. Kan tas i flera steg, där man alltid börjar med det minsta: Lillfingret/ringfingret rör sig i riktning mot höften. Om hästen inte svarar får man ta lite kraftigare ev. med hela handen.
Eftergivande = ryttaren lättar på tyglen efter varje förhållning. (Hästen får en belöning för att den lyssnat.) Utföres på samma sätt som förhållningen, fast tvärtom. Eftergiften behöver inte vara i samma storlek som förhållningen.
Vändande (Ledande) = Om ryttaren tar i ena tygeln så skall hästen gå åt det hållet.
Uppresande = Ryttaren höjer sina händer - rakt upp. Detta för att hästen ska höja sitt huvud och sin hals för att få en bättre resning.
Understödjande = Understödjer den samsidiga, sidförande eller mothållande skänkeln.
Ställande (Böjande) = Ryttaren ställer hästen i rörelseriktningen genom att låta bettet verka kraftigare på den ena sidan. OBS! Hästen ska ställas i nacken och inte böja på halsen.
Mothållande (reglerande) = Används för att hästen inte ska ställas/böjas för mycket. Man reglerar ställningen/böjningen med den andra sidans tygel.

Skänklarna.

Dina ben kallas för skänklar när du rider. Från höft till knä heter det överskänkel, från knä till tåspets heter det underskänkel.

När du sitter korrekt i lodrät sits så ska dina skänklar sluta om hästens sidor. Genom att böja lagom mycket i höfter, knän och vrister kan du få hela skänkeln att följa hästens sida.

Ju bättre kontakt du kan ha med hästen desto bättre blir din balans i sadeln och din förmåga att påverka hästen.

Skänkeln är den viktigaste framåtdrivande hjälpen.

Exempel på när skänkeln används:

växla från en lägre till en högre gångart.
öka tempot.
öka steglängden utan att byta gångart.
samla upp hästen, så att den sätter bakbenen bättre under sig och blir mer balanserad.
bibehålla energin i bakbenen vid övergång till en lägre gångart.
få hästen att böja bålen (med den ena skänkeln vid sadelgjorden).
sänka bakdelen för att öka graden av samling.

Skänklarna används mycket när man rider. Här nedan är exempel på olika funktioner som skänklarna har:

Framåtdrivande skänkel Lägg skänklarna försiktigt efter hästens sidor. Du ska ha lika mycket tryck i båda skänklarna.

Sidförande skänkel Ena skänkeln ger mera tryck. Vart den placeras beror på vilken del av hästen du vill påverka.

Vändande skänkel Med detta menas att man utför en vändning under rörelse. Ska vi vända för skänkeln, är det ytterskänkeln som gäller. Den vändande skänkeln ska alltid föregås av en vikthjälp, och är oftast kombinerad med ett ledande eller vändande tygeltag.

Reglerande skänkel Reglerar den sidförande skänkeln. Den reglerar även hastigheten

Böjande skänkel Den böjande innerskänkeln skall ligga mitt på hästen, dvs. på sin vanliga plats, och att den tillsammans med den något tillbakadragna ytterskänkeln driver framdelen framåt, inte åt sidan. Att det av det blir en böjd häst beror på samspelet mellan vikt, tyglar och ytterskänkel.

Mothållande skänkel Används när vi vill att hästen ska avsluta en rörelse eller när vi ska förhindra en rörelse som vi inte vill att hästen ska utföra.

Vikthjälper.

Vikthjälpen är den enda hjälpen som hästen förstår redan från första gången en ryttare sitter upp. Den vill ju hålla balansen. Det är därför du måste sitta still i sadeln. Alla andra hjälper måste hästen lära sig.

Om du lägger vikten till höger så vill hästen gå till höger för att inte tappa balansen. Det är därför så viktigt att faktiskt sitta mitt på hästen och vara med hästen i rörelsen. Annars blir den här fina hjälpen förstörd eftersom hästen lär sig att strunta i den om ryttaren hela tiden sitter fel.

Lägger du din vikt bakåt ska hästen lätta upp i framdelen och bära mera vikt på bakbenen. Tänk på att om du lutar dig framåt belastar du hästens framdel och hästen blir fram tung. Då blir den svårare att påverka med hjälperna.

Vikthjälperna har stor betydelse för all ridning och vikten i kombination med de andra hjälperna får hästen att förstå vad du vill att den ska göra.

Med vikt och säte kan ryttaren flytta tyngdpunkten och därmed påverka tempo och rörelser i sidled. Vikthjälperna används för att:

vända hästen åt höger eller vänster genom att pressa fram den högra eller vänstra höften och öka belastningen på motsvarande sittben.
minska tempot i en gångart.
förstärka framåtdrivningen eller öka tempot, genom att sitta djupare i sadeln.
understödja en enkelsidig skänkelhjälp, genom att flytta sätet i sadeln.
Givetvis påverkas hästen ständigt av sätet och huruvida ryttaren spänner korsryggen eller inte.

Man brukar skilja på två olika sorters vikthjälper; Passiva- och Aktiva vikthjälper.

Passiva vikthjälper:
Ryttaren följer med när hästen rör sig.

Aktiva vikthjälper:
Ryttaren förflyttar vikten, hästen vänder för att få ryttarens vikt mitt över sig.

Att prata med hästen

Rösten är en mycket viktig hjälp, som tyvärr ofta glöms bort i vårt klassiska sätt att rida. Människans röst är inte bara betydelsefull i samband med fölets uppfostran och allt markarbete. Den borde användas mycket mer, även vid ridning.

Mycket kommer an på tonfallet. En djup och långsam stämma verkar lugnande på hästen. Om du vill stimulera hästen ska du använda ett kort och uppmuntrande tonfall. Då du vill ge hästen ovett höjer du rösten. I likhet med hunden kan hästen lära sig förstå dussintals med ord. Det lönar sig alltså att ta vara på detta!

Konstgjorda, förstärkande hjälper

Om man ska använda förstärkande hjälper är det viktigt att man vet vad man gör. Om hästen inte lyssnar på någon av de naturliga hjälperna måste man vara säker på att ryttaren gett rätt signaler innan man tar till förstärkande hjälper.

Spöet

Spöet tjänar som hjälp för att driva på hästen. Men det behöver inte användas på alla hästar. Med spöet kan ryttaren:

beröra hästens bog för att förstärka skänkelhjälper eller för att driva en häst som inte omedelbart reagerar på skänkelhjälper.
vid hoppning beröra hästens bog med ett kort hoppspö.
bestraffa hästen (bara i undantagsfall!) genom att (inte för hårt!) ge en snärt på bogen eller länden.

Var aldrig hårdhänt med spöet!!!!!

Sporrarna

Sporrarna stärker skänkelhjälperna. Det finns många olika sorters sporrar. Man bör aldrig använda långa, skarpa sporrar eftersom de kan skada hästen. Sporrar behöver över huvud taget inte användas på en väldresserad häst. Om de blir nödvändiga måste ryttaren kunna hålla skänklarna stilla.